Vet inte vad reglerna säger i Finland, men i Sverige så är enda reglerna kring stötfångare att det får inte sticka ut vassa saker som man kan skada sig på osv. Däremot så tror jag det är okej att köra helt utan.
Nu vet jag inte vad du tänkt göra på måndag, kanske är bilträff eller du ska visa upp den för någon, eller liknande, och då bör den ju se fin ut.
Det här må låta trist, men jag måste säga att även om den är väldigt rostfri jämfört med "gammelbilar" i allmänhet, så är det också det rostigaste jag sett på en Volvo 850/C70/S70/V70. Jag kanske har haft tur med fem bilar jag haft att göra med, men alla ser mycket bättre ut än så. Undrar om det är skillnad i rostskydd för olika marknader, och de som såldes i Sverige fick bättre rostskydd? Kanske för att Sverige har kust direkt mot Nordsjön/Atlanten medan Volvo kanske tyckte att Finland "bara" har kust mot Östersjön och det är mindre salt och därmed mindre behov av rostskydd? Före dessa bilar så hade ju Volvo också ett rykte av att vara rostburkar (kanske oförtjänt eftersom när de blivit rostiga så hade de säkert gått så långt att konkurrenter hade skrotats, ifall inte nån t.ex. bytt motorn på sin Ford som var jämngammal med en Volvo 240 från 70-talet - kamaxel, ventiltätningar osv behövde väl ofta bytas före 20k mil på en Pinto).
Minns inte om du berättat var du bor, men det kanske går att ta en dagstur med färja över till Sverige och köpa fästen från nån bilskrot? Kolla bildelsbasen.se för att se vilka som kan ha.
Fast å andra sidan är det ju en känsla att ha tillverkat saker själv, och också ha lagat saker istället för att byta ut stora delar. Kan absolut förstå konceptet att gilla att meka med saker - det finns ju t.ex. ingen ekonomisk vett och sans i att jag lagt tid på att t.ex. reparera en noname bärbar monokassettradio, eller för den delen fått igång en såndär portabel skivspelare med keramisk pickup som plöjer sönder skivorna, och som låter uselt.
